det är lättare att säga det på papper än IRL liksom.

att bli mobbad som barn är verkligen ingen hit, och det är nog därför jag har så himla svårt att ta emot alla fina saker som de jag älskar mest, säger om mig. jag har jättesvårt att säga tack om någon säger att jag gjort något bra. och jag har så himla svårt att tro bra om mig själv, att jag duger precis som jag är. jag är inte den finaste människan som går på denna jord men jag älskar mina vänner mer än allt i världen, det är tack vare dom jag finns kvar, för utan dom skulle jag inte orka med allt som jag har stoppat i min ryggsäck genom åren. Jag älskar också Johan jättemycket, även om jag knappt säger det till honom vissa dagar.

Ibland stänger jag in mig i mig själv och jag blir som jag var förut, innan jag började högstadiet. men jag vill inte bli som jag var förut, nedstämd och allmänt olycklig för jag har alla anledningar till att vara just lycklig. kanske till och med lyckligast i världen.