Jag är inte upprörd över att du ljög för mig, jag är upprörd över att jag aldrig mer kan tro på orden som formas av dina vackra läppar.
Allt du säger känns som en lögn, du gör samma misstag om och om igen. Du kommer inte ändra på dig, jag tror inte du klarar av det om jag ska vara ärlig. Det är bara du själv som kan förändra ditt beteende. Men jag är inte riktigt säker på om du vill ändra på dig? Jag kan inte hjälpa dig med detta, hur mycket jag än vill. Det är bara du som kan förändra och göra det till det bättre. Jag tror inte att jag älskar dig längre men jag saknar dig och det vi hade grymt mycket. Jag önskar du aldrig gjort så som du gjorde mot mig och att jag aldrig tvingat dig välja, på det sätt som jag gjorde.
Jag är ledsen för allt som innefattar oss.
Du fick mig att gråta igår.. du ville prata om det som hänt men jag har försökt förtränga det så länge.. för mitt eget bästa. För att jag ska kunna må bra igen, men det har jag inte lyckats med ändå. De säger att tiden läker alla sår men jag vet inte om jag riktigt tror på det. Såret du gav mig gör fortfarande så fruktansvärt ont att jag bara vill sjunka genom jorden och aldrig mer komma upp. Vissa dagar mår jag bra, jag är lycklig. och andra.. då orkar jag knappt leva.
Jag vet inte varför jag skriver det här.. jag vet ju att att det aldrig mer kommer bli vi igen. Men ibland önskar jag det, fastän jag inte vill ha tillbaka oss? Jag är ledsen för alla gånger jag gjort dig livrädd med mina andningsproblem och alla gånger jag väckt dig med mitt magont. Vi har haft vårt upps and downs.. vi har varit arga på varandra och vi har bråkat, men vi älskade varandra, tror jag iaf? Jag vet bara att du gjorde mig lycklig och så himla glad, ingen kille har någonsin fått mig att känna sån äkta glädje förut, jag har aldrig förut känt mig så älskad som av dig.
Men allting har ett slut och dörren är stängd.?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar